Jamen då kör vi. Nummer ett. Att börja blogga. Check. Det var ju lätt.

Nä, det är lögn. Lätt. Det här är inte alls lätt. Det här är min femtioelfte blogg. Femtiotio andra bloggar jag startat genom åren ligger alltså och skvalpar runt på internet likt spökskepp. Övergivna. Kaptenen lämnade skutan när det slutade vara roligt och uppdateringarna gjordes för någon annans skull.

Det är alltså jag som är kaptenen. Och jag är rätt dålig på att navigera. Inte till en början. Då styr jag med van hand som hade jag aldrig gjort annat. Seglar fram och tillbaka och är så sjukt trevlig mot alla. Men så en dag börjar jag tänka att nä, nu har jag seglat fram och tillbaka mellan Göteborg och Fredrikshamn varje dag i snart två år. Ska det vara så här? Samma rutt? Samma vatten? Samma samma samma? Nä. Det orkar jag inte. Och så överger jag skeppet. Och passagerarna bara: eh, vem styr? Sedan går skeppet på grund och alla svälter ihjäl på en kobbe nära Vinga.

Jag vill verkligen inte att det ska bli så igen. För jag älskar att blogga. Verkligen älskar. Mitt största misstag när jag bloggat tidigare har varit att nischa mig på ett sätt som gjort att jag tröttnat. Man orkar bara blogga om vad man äter till frukost så länge liksom. Så nu testar jag igen. Att blogga om lite allt möjligt. Nisch? Haha! Nej, nej, nej. Den här båten har ingen fast rutt. Jag åker precis vart jag vill. Men, tänker du nu, sjökort då? Och finns det tillräckligt med förnödenheter? Tänk om vi seglar vilse? Varpå jag svarar något ohörbart pga pipa i mungipan. Och nu vill du gå av båten, för du tycker att det känns väldigt osäkert alltihop. Men då inser du att vi redan lämnat hamn och att det är försent. Sedan kräks du över relingen pga sjögång och stress och gråter hysteriskt och jag tar tag i dina axlar och ruskar om dig och vrålar SKÄRP DIG DET BLIR KUL!

Och sedan. Sedan kräks du igen. Och sedan seglar vi iväg i solnedgången med delfiner som hoppar runt båten. Äventyret kan börja.